Efter en lång tid av såväl skrivtorka som skrivkramp har flödet och inspirationen återvänt. I snudd på eufori skrev jag ett inlägg på FaceBook efter en halv dags flödesskrivande.
”Efter ett par års arbete med andras texter, manus, berättelser har jag äntligen fortsatt med mina egna texter och det fullkomligt flödar! Härlig känsla att skriva med ett leende, uppleva känslostormarna med glädje, sorg, vanmakt och frustration.
Att skiva är att leva i det förgångna, nuet och framtiden. Att skiva är att möta sig själv, nicka en hälsning, dela ett leende och gå vidare. Att skriva är att tillåta sig att grotta ner sig i hat, ångest, lycka, vanmakt, glädje, tacksamhet och självinsikt. Att skriva är förlösande, förlåtande och tacksamhet. Att skriva ger och tar energi och skapar en känsla av ödmjukhet inför livet. Att skriva ÄR livet!❤️”
Bland många kommentarer och glada, uppmuntrande tillrop fanns en fundering som fick mig att inse varför det tagit emot att skriva under så lång tid.
En kär författarkollega skrev:
”Bra, sant och vackert skrivet Gärd! Lycka till! Själv har jag ca fyra skriv-/bokidéer, men inte kommit loss med ngn av dem…En svårighet kan faktiskt vara att bestämma sig för vilken av flera idéer man ska koncentrera sig på…!? Eller kan Du ha flera bokprojekt igång samtidigt? Är det konstruktivt att ha det, eller bör man koncentrera sig på ett projekt åt gången?”
Under de senaste tre åren har jag burit på tre olika bokidéer och jag har med viss kaxighet påstått att det fungerar alldeles utmärkt att skriva på tre olika manus samtidigt. Visst har jag fått till ett antal scener, texter och till och med kapitel men det har aldrig blivit någon helhet och inte heller någon inspiration.
För att jag ska kunna skriva på ett konstruktivt och koncentrerat sätt måste jag gå in i varje karaktär. Andas deras luft, uppleva deras känslostormar, läsa deras tankar och gå i deras skor. Att finnas på detta sätt i en annan människa, om än fiktiv, innebär att börja leva någon annans liv.
Att då leva flera människors liv samtidigt får mig att tänka på sjukdomstillståndet schizofreni.
I en nyhetsartikel för Hjärnfonden (2016-08-26) ”Det galna geniet – kopplingen mellan schizofreni och kreativitet” beskriver psykiatrikern Simon Kyaga, som är världsledande inom forskning om koppling mellan kreativitet och psykisk ohälsa, bland annat följande:
”Myten om det galna geniet är delvis sann. Personer med kreativa yrken, som konstnärer och forskare, är oftare drabbade av psykisk ohälsa som schizofreni och bipolär sjukdom än andra”
Utifrån nationella register har Simon Kyaga i sin forskning kunnat visa att det finns ett samband mellan personer som har kreativa yrken och vissa psykiska sjukdomar. Kreativitet har visat sig dels ha en koppling till schizofreni, framför allt hos friska släktingar till schizofrenipatienter, men också till bipolär sjukdom.
”Det är tack vare att vi har så utförliga sjukvårdsregister i Sverige som det är möjligt att dra de här slutsatserna. Att även friska släktingar till patienter är med gör att vi kunnat se att det var främst dessa som hade en ökad förekomst av kreativa arbeten, inte patienterna själva”
Jag inser att min mors mångåriga kamp med och i sin schizofreni kanske trots allt förde något gott med sig men jag mår nog bäst ändå av att gå in i en människa och ett bokprojekt i taget. Att födas, leva och kanske även dö med min karaktär innan jag tar över och går in i nästa.
Skriv på mina vänner, låt orden flöda!